WALHALLEN EUROPADETEKTIV
Bäste Företagare / Privatperson! 1 januari MMXXIV
Undertecknad har efter snart 30 års internationellt företagande valt att inrikta min framtida verksamhet som detektiv /
privatdetektiv, för att assistera / bistå personer, juridiska såväl som fysiska, i trångmål, nationellt såväl som internationellt.
I dagens samhälle framstår med all önskvärd tydlighet efterfrågan på en typ av konsultbolag som likt Walhallen Europadetektiv kan kombinera ekonomi/juridik/språk med ett dynamiskt och generalistiskt inslag. För styrning av multinationella koncerner konstruerar samt implementerar vi för klienters räkning adekvata strategiska privatdetektivsystem avseende ekonomi/logistik och personalhantering i utlandet.
Existerande rutiner/system är ofta skrivbordsprodukter och förvisso fungerande när intentionerna är goda. Efter fler än 850 affärsresor/privatdetektivuppdrag i framförallt Östeuropa kan jag konstatera att bedrägerierna, svinnet och stölderna är omfattande; motsvarande privatdetektivkontroll, bokföring, deklarationer m m är ej tillfyllest.
Ofta är det fråga om när-var-hur en stor skada kommer att uppstå, inte om. Sällan eller aldrig dyker dessa spörsmål upp i media, men mellan ”skål och vägg” är det ett ofta debatterat ämne. IKEA’s böter/skadestånd på 11 miljarder kronor i Ryssland under november 2013 är inget undantag, ävensom beloppet är hisnande.
Verbet corrumpere betyder förstöra på latin, och dess praktiska tillämpning tar sig många former. Jag har själv som målsägande privatdetektiv suttit i åtskilliga 12-timmars åklagarförhör vid grova stölder/mordhot/mordförsök m m, och det är ofta försent och bevisligen väldigt svårt att erhålla rättvisa i efterhand.
Den juridiska termen besittning är i många fall världen över både erkänd och missbrukad, vilket ofta, men inte alltid, innebär att geografiskt avlägsna parter automatiskt hamnar i ett underläge. Dock, sakargumentationer / bevisföring av ansvarig privatdetektiv / auktoriserad detektivbyrå vid domstolsprövningar är ofta lyckosamma men krävande.
- - -
Att rätt uppfatta en sak och att missförstå samma sak utesluter inte helt vartannat. Motivet att finna sanningen [samt tillhörande bevis] är ytterst svagt hos människan och därför är det alltid en stor skillnad mellan att förstå och att vilja, mellan att veta och kunna. Sanningen är ett ord, ett verktyg, som karaktäriseras genom sin användning.
Kan Du vilja se sanningen när Du vill? Det är som om man med viljandet redan hade velat - och som om man ännu inte hade velat. Ord har de betydelser någon gett dem, och vi ger dem betydelser genom förklaringar. I överförd bemärkelse talar faktiskt ofta sanningen - såsom en måttstock för omdömet.
En ostensiv definition av ordet sanning torde vara av intresse för oss endast om den inte är verksam på avstånd, geografiskt- eller tidsmässigt. Påståendet kan förefalla vara en paradox, men är det inte. Definitionen av t ex sanning, eller kriminell, är vare sig någon historisk eller geografisk konstant.
Vill vi förstå sanningen i mena den, tolka den, tänka den: i Sverige eller i någon afrikansk stat; nu eller om hundra år? I vårt land var till exempel en öppet aktiv HBQT-person kriminell för hundra år sedan; i dag kan han/hon "komma ut" hur som haver. I ett land som t ex Uganda har förhållandena utvecklats i diametralt motsatt riktning, och de har nyligen infört livstidsstraff för öppet aktiva HBQT-personer. Det är således faktorsberoende och variabelt - var och när - någon i sanning är kriminell.
Om vi utgår från ett jakande svar [till vill vi förstå sanningen] uppstår frågan "varför". Finns det skäl, kanske orsaker eller möjligtvis motiv?
När räckan av skäl tar slut glider man över och in i ordet orsak - och till sist motiv. Den dubbla användningen av ordet "varför", som dels frågar efter orsaken och dels efter motivet, ger upphov till förvillelsen att ett motiv är en orsak, en orsak som kanske endast är upplevd.
Vår trängtan efter allmängiltighet står i skarp kontrast visavi en begränsad definition, vilken är enormt värdefull för oss som privatdetektiver avseende ordet sanning. Endast den visuella evidensen av sanningen är helt sann ... inte skäl, orsak eller motiv; eller ens erkännande [av sanningen eller varför vi vill se sanningen, eller vederlägga densamma].
Simplici mentis intuiti - "Första genom omedelbar åskådning givna och otvivelaktiga sanna kunskap" som romarna uttryckte saken.
Vissa människor påstås äga ett oculus simplex, d v s ett öga som kompromisslöst, sanningsenligt, naivt och tydligt återger det skådade. De kan i sanning uttrycka die habe ich gesehen, was man gesehen heisst - "det har jag alltså sett, det vill säga vad man kallar att ha sett". Kunskap för dem är ögats sak. Åskådning för dem är tänkande. Andra föredrar att förbli kvar i det trygga mörker som omger den icke analyserande människan.
Sanningens genes - uppkomst och utveckling - är inte reellt stadd i förändring, ävensom de ostensiva, normativa och stipulativa definitionerna av ordet sanning är det. En transponering av sanningen är reellt ej möjlig, men väl av ett motiv - ett mobile - som (med den tyska termen) är motiviert.
Isaac Newton skriver 1672 till the Royal Society att “man bör för det första grundligt utforska tingens egenskaper och först därefter fortsätta med hypoteser om tingen själva. Ty hypoteser bör bara uppställas till förklarande av tingens egenskaper och inte användas för att definiera dem”.
Newtons eget stridsrop, hypotheses non fingo – jag uppfinner inga hypoteser – anammades av flera generationer filosofer och vetenskapsmän. En hypotes var för Newton inte bara ett antagande som kunde bilda utgångspunkten för forskning i en viss riktning utan en hel, imaginär tankekonstruktion – med Newtons egna ord ”en framställning som vare sig är en företeelse eller härledd från någon företeelse utan antagits eller förutsatts – utan något slags experimentellt bevis”.
Världen var vid den här tiden full av mysterier och obesvarade frågor, men förnuftigt folk försökte inte förklara deras orsaker utan ägnade sig i stället åt att utforska deras verkningar. Newton lärde, skrev Voltaire, människorna att ”undersöka, väga, kalkylera och mäta och att aldrig gissa … Han såg och fick andra att se; men han satte inte sina fantasier i sanningens ställe”.
Det newtonska tänkandet betydde först och främst, att endast tålmodigt och kritiskt forskande kunde ge tillförlitliga resultat. Det innebar också att den vetenskapliga metoden – med försiktighet – skulle kunna tillämpas på icke naturvetenskapliga ämnen som historia, kriminologi, etik, juridik samt politik. Människorna behövde inte längre sysselsätta sig med luftiga fantasier.
Det finns en icke-vetenskapligt grundad kunskapskälla, skönlitteraturen, som betonar första-person-perspektivet. Somliga menar att man inte bör skilja på konst och vetenskap, men jag tror tvärtom att det är mycket viktigt att inse att konsten och vetenskapen arbetar inom skilda ramar.
Centralt för all vetenskap är ramverket och sanningsbegreppet, även om man kan röra sig med olika ramar och skilda definitioner av sanning. För konsten är begreppet sanning underordnat. Fast ramverk saknas. Begrepp som ”konstens sanningar” inbjuder mest till missförstånd.
För att något ska framstå som viktigt behöver det inte vara sant. Samtidigt finns banala fakta som knappast säger oss någonting viktigt, liksom det finns av litteraturen gestaltade händelser och påståenden som är viktiga utan att vara sanna eller falsifierbara.
Till och med Sigmund Freud uttryckte åsikten och kom till insikten att sanningsdefinitionen inte är opåverkbar med avseende på tid och rum. Vad som är sant idag behöver inte vara sant imorgon. Vid privatdetektiv- och detektivbyråutredningar ställs vi ofta inför frågeställningen: "Vad har hänt, eller oftare, vad har hänt som inte har hänt förut?"
Undgår händelseförloppet i allt väsentligt vår bedömning, vilket är mer sällsynt, eller ej förekommande, hindrar detta förvisso inte oss privatdetektiver från att göra någonting som vi ändå inte skulle gjort, d v s avsluta analysen och våga oss på våghalsiga synteser. Att avbryta induktion och deduktion, och direkt övergå i en bindande bevisföring samt dito demonstration, enkom och allena syftande till att tillfredsställa det subtila förnuftet är ... diskutabelt.
Kravet på evidens bör i praktiken uppfattas som en ambition att i en aktuell situation hitta bästa möjliga evidens. Evidens är ett graderbart begrepp där styrkan kan markeras med olika symboler från svag till stark. Man bör då hålla i minnet att evidens inte är direkt synonymt med bevis (engelskans proof). Evidens (evidence) torde i svenskan hellre motsvaras av belägg eller skäl.
Man ställer sig då frågan om det går att överbrygga klyftan – i den mån den finns – mellan humaniora, naturvetenskapen och samhällsvetenskaperna i synen på evidens. Inom naturvetenskapen bör storheter vara kompatibla för att t ex kunna summeras, vilket aldrig är fallet med evidens. Ändå, äger ingenting någon evidens eller sanning som inte är enfaldigt (enfaldigt mer som ”omedelbart tillgängligt, uppriktigt”)?
"Att ständigt hävda det rätta är hedersmannens och ledarens sak: men misslyckas han med det skall han stå på sig och ej dagtinga," som det uttrycks i sången om CID. Det är bara ett litet steg mellan det sublima och det löjliga, mellan att lyckas och att misslyckas.
Avseende skäl till straffskalor och domslut har jag alltid beundrat den store Mathias av Ungern, som vid dödsstraff förbjöd häxorna att tala med motiveringen att ... det inte fanns några. I vår aningslösa strävan efter den absoluta evidensen, det perfekta beviset och den ultimata sanningen, finns det då ingen räddning? Inte ens genom ett brott? Nej, ingen!
Bevisvärdering är inte ens för en privatdetektiv någon exakt vetenskap, och elegans är inte vad vi försöker uppnå. Finns det femtio nyanser av grått; kan det regna - lite, eller inte alls? Utan att hänge sig åt semantisk akrobatik eller begåvad teater kan man ofta undra om det finns kunskaper och händelser som en man - eller kvinna - i sitt inre föredrar att inte ha eller få kännedom om...
"Det förgångna kan bara berättas som det verkligen är, inte som det var."
När man betraktar det förflutna är det inte ovanligt att man förväxlar det förklarliga med det oundvikliga. När man skådar bakåt och alla linjer enligt de grundläggande perspektiviska reglerna möts i betraktarens öga, går det att föreställa sig att allt som skett bara kan ha slutat på ett sätt och i en punkt. Det är en synvilla som skänker det falska intrycket att det som skedde var det enda som kunde ske; en så kallad oundviklighet ges kropp.
I ett regnum hominis - ett människans rike - måste sanningens egenvärde stå över varje rättslig auktoritet. Respekten för sanningen - inte bara hos privatdetektiv/er - innefattar ett krav på detaljen, på det exakta. I hela vårt tänkesätt och handlande måste vi lägga i dagen den vidsynthet, objektivitet och rättrådighet, som följer av sanningskravet. Att söka sanningen är att utveckla vår mänsklighet; tvivlet på densamma blir en barlast som hindrar vår intellektuella rörlighet ... tvivlet är det som gör gott till ont.
Som privatdetektiv har jag ofta, alltför ofta, sett hur människans prima mobilia - ursprungliga drivkrafter - att inte bara kontrollera sitt eget liv utan även andras, leder till fatala post hoc, ergo propter hoc - d v s logiska felslut - som påverkar modiga och utsatta människors situation under hela deras livstid. Det ligger i sakernas natur att det riktiga och goda förvisso generellt får mindre uppmärksamhet, aber trotzdem ... avsaknaden av ethos tynger jorden.
Sannolikt finns det många, inte minst i Europa, som i en fruktansvärt obalanserad och ojämlik värld - med den ryske filosofen Sergej Karaganovs ord - "i stabilitetens intresse vill återupprätta våldets återhållande roll". Är det fientliga känslor eller fientliga avsikter vi alltmer förnimmer? Krackelerar högtillitssamhället?
Som privatdetektiv-er handlar vår gärning om att upptäcka det som vi inte vet genom det vi gör - utan att tänka på personlig bekvämlighet och fördelar; som en bärare av idéer, inte endast intressen. Att var och en får försvara sig själv är en [gammal] sanning, dock är det synnerligen svårt att förutsäga hur en konstruktiv samt ödmjuk människa - en person med positiv dådkraft - kommer att agera under hotfulla omständigheter; enskilt eller i förbund.
Ödmjukhet är att inte jämföra sig, men varje verksamhet har sin opposition, varje människa som handlar sina rivaler och tyvärr också var och en sin motståndare.
"Det är förvisso svårt att stoppa en god människa, men man har ofta mer att vinna på ett felaktigt handlande än genom goda gärningar. Jag fruktar därvidlag mer mina goda gärningar än mina synder, och det finns inte något brott som jag inte själv kunde begått." - Citatet är Johann Wolfgang von Goethes. René Descartes, som för övrig avled på ett iskallt Stockholms slott, nyligen femtio år fyllda, skulle nog svarat med sitt berömda: "Tvivla på allt."
Den senare, Descartes, ställde sig ofta undrande till om inte också Sveriges och dess hufvudstads invånares blod hade frusit till is - ett land och en stad där även diplomaterna och privatdetektiverna blivit bergtagna av systemets obönhörliga logik... Tänkvärt! Polismästare Henric Liljensparre byggde sedemera under Gustav III upp Europas förnämsta detektiv- och underrättelsetjänst, respekterad av såväl vän som fiende...
Föraktet mot det, som det förefaller, mindre allmänna fallet inom logiken härrör från idén att det är ofullständigt - vilket är ett överraskande, oroande och ytterst tveksamt huvudargument. Vad avser logiken inom det globala rättsväsendet torde denna periodvis kunna framstå som i ett töcken, vars dunkelhet förmörkar själva mörkret, ofta endast lyssnandes till samlade slantars skramlande.
Om den sanningsenlige i regel besegras av lögnare låter jag vara osagt, men det är inte svårt att föreställa sig att rättvisa, heder och ära uppkommit utifrån samarbetshandlingar. Ytterligare en nivå av sociala emotioner (som kommer till uttryck som dominans eller underkastelse i gruppen) torde ha spelat en viktig roll för det aktiva givande och tagande som kännetecknar ett äkta samarbete.
Det vanliga misstaget är att betrakta endast ett komplicerat rättssystem som djupsinnigt och genomtänkt; å andra sidan måste inte verkligheten offras till förmån för enkelheten, tvärtom. Den absolut överväldigande majoriteten väljer dock oftast att lyssna till det enkla, med undantag av en viktig - men ofta försvinnande liten - minoritet där pathoset genomsyrar varje aktivitet.
Får det helt transparenta och öppna och fria samhället stå tillbaka för en skenbar samt illusorisk rättvisa? Kan vi, om vi önskar, nå fram till en absolut avgörande insikt? Att det är die rückwertigen Dienste och das ewig Weibliche som tagit befälet i riket, och övriga Skandinavien, torde väl inte ha undgått någon skolad samtida person - som i ett slags medvetandemonopol med sanningen ställd under förmyndarskap - där fokus skall ligga på jämställdhet, invandring/integration samt sport, där några få vet vad som är värt att veta; allt beundransvärt, klart, koncist, tankeväckande. Summum jus - summa injuria.
I synen på frihetens förhållande till andra politiska och mänskliga värden kan vi konstatera att ”allt är vad det är: frihet är frihet, varken jämlikhet eller rättvisa eller kultur, eller mänsklig lycka eller ett lugnt samvete.” Varje positivt värde är alltså isolerat och bör betraktas som sådant. De är också svåra, ja, omöjliga att förena. Den enes frihet kan bero på den andres olycka och systemet är i så fall orättvist. Men naggar man den förstes frihet i kanten för att ge någon annan rättvisa så minskar därmed den samlade friheten i samhället.
Ävensom erfarenhetens lanterna sitter i aktern, skinandes endast på vågorna bakom oss, tycks det som man trots allt börjar skönja ett pathos, där överdriven och närgången analys ersatts av kunskap och visdom. Kanske det bekräftar denna min misstanke - att "vi alltid är nära att vakna, när vi drömmer att vi drömmer".
Någon skrev för länge sedan att självbedrägeriet är det största av alla livets glädjeämnen. Innehållet kan vara sant, men ytterst fel, vettlöst och missvisande; man kan förneka vad som är, och förklara vad som inte är. Är oförmågan att vidkännas sanningen i sin helhet vårt samhälles styrka eller dess mene tekel - framtida olycka? Inte minst för en privatdetektiv öppnar sanningsdefinitionen fängslande perspektiv, också avseende individens tidsbundna ansvar, beslut och val.
Har sanningen ett egenvärde? Är målsättningen att nå fram till sanningen subjektiv, eller söker vi kausalsammanhang som leder fram till den objektiva verkligheten; försöker vi medvetet omedvetet göra det omöjliga möjligt? En målsättning är uttryck för värdering. Ett mål (t ex ett domslut) är något som tycks oss gott att uppnå och som därför eftersträvas. Man måste bara ha modet att låta sig förödmjukas av en sanning som dömer ut.
Man måste acceptera att priset för en fungerande rättsstat är att det uppkommer situationer som känns väldigt upprörande; och att en domstol inte främst skipar rättvisa utan prövar bevisning. Om det inte gäller att handla själv utan att råda och övertyga andra, gäller det att vara logisk och att visa de inre sammanhangen.
Med de splittrade kraven på ett mångkulturellt samhälle är mycket sannolikt, men ingenting oundvikligt. Kultur är ett relativt begrepp; moral är absolut. Antingen vidhåller var och en sin uppfattning eller också leder en överenskommelse enbart av ömsesidiga hänsyn till en kompromiss som ofta egentligen är helt utan värde. De missförstånd som uppstår genom välvilja är just de värsta.
Vi får inte förväxla beslutsamhet med omedgörlighet och ingalunda utesluta medverkan av förnuftet. Våra [fungerande] institutioner har – eller bör som främsta mål ha – minskat lockelsen och tilltron till våld. Den juridiska sanningen åligger som alltid domstolarna och våldsmonopolet är med tvingande nödvändighet statligt.
I vårt sökande efter sanningen - och mitt slutsyfte är ingenting annat än sanningen - bör vi inte som domstolar hålla bevismaterialet och de rättsliga diskussionerna inom mycket snäva ramar utan söka den i det kringliggande eller indirekta, det till synes irrelevanta.
Jag tror i själva verket att den viktigaste kunskapen ligger på ytan. Djupet ligger i dalarna, där vi söker sanningen, och inte på bergstopparna, där vi finner den. Lyckan ligger kanske inte i att finna sanningen, men i att söka den.
Endast ett är egentligen nödvändigt brukar det heta, men problem som inte blir tydligt ställda kan inte heller med framgång angripas, och den reflekterande nutidsmänniskan erfar lätt en känsla av desorientering. Grekiskans ord aitia betyder både orsak och skuld, och det är här vi privatdetektiv-er ofta hamnar vid förundersökningar.
Jag har helt kort beskrivit den vetenskapliga attityden till sanningsdefinition. En kort karaktäristik löper naturligtvis risk att vara så ytlig att den blir intetsägande. Att inkludera metaforer och exempel för att beskriva sanningens olika dimensioner - för att fylla ut texten - känns dock ej nödvändigt, som vore det att skriva för folk med måttliga förståndsgåvor.
En längtan efter sanning har ingen begränsning i rummet och inget slut i tiden. Ambitionen - och till och med ansatsen i sig - att söka sanningen är dock sällan populär, enär en total insikt är obekväm för alla. En allomfattande transparens är en mardröm [i vardande]. Att förefalla positiv är dock som alltid ett självtjänligt argumentum e silentio.
- - -
Alltnog: under studenttiden på Handelshögskolan tjänstgjorde jag som spårningsflygare på LV6, civil butikskontrollant / privatdetektiv, ordinarie väktare, tungt beväpnad livvakt åt ett antal ambassadörer/konsuler vid utländska beskickningar i Sverige, bl a USA's, Rysslands, Englands, Tysklands, Irans och Jugoslaviens, samt inom kriminalvård; senare som ordförande i auktoriserat bevakningsbolag och av svensk tingsrätt utsedd internationell god man i Polen/Ryssland/Ukraina m fl länder.
På något sätt känns det naturligt att kunna kombinera dessa erfarenheter på ett sätt som kan gynna näringslivet, i synnerhet svenskt, samt kunna bidraga till en väl fungerande tillverkning/handel/utveckling/forskning i vårt relativa närområde, såväl som i fjärran länder.
Personligen arbetar jag numera huvudsakligen med internationella företagsuppdrag, dock, mina/våra medarbetare är de främsta privatdetektiverna i Europa.
Med kontor / privatdetektivpartners / associerade detektivbyråer i Öst/Centraleuropa, Asien samt Nordamerika kommer vi löpande att informera Er om utvecklingen på berörda marknader.
Oförnöjd och tilltagsen, tecknar jag,
med vänlig hälsning,
Claes Reinhold Ekman
Claes Reinhold Ekman
stockholm@europadetektiv.com
berlin@europadetektiv.com
kiev@europadetektiv.com
moscow@europadetektiv.com
warsaw@europadetektiv.com
SVERIGE - NORGE - DANMARK - FINLAND - DEUTSCHLAND/TYSKLAND
FRANCE/FRANKRIKE - ITALIA/ITALIEN - POLSKA/POLEN/POLAND
HOLLAND - ENGLAND - ROSSIYA/RYSSLAND/RUSSIA - EUROPA
